Rocky, kapitel 8.
Efter att Rocky fått somna in så har fler undersökningar gjorts och vi vet nu vad felet var. Det var mycket riktigt en nervinflammation vilken gjorde att kommunikationen mellan hjärnan och ryggraden inte fungerade som den skulle. Diagnosen har ett speciellt namn men jag minns inte det nu. Väldigt få svenska fall är kända och samtliga av de som finns har avvisat cortisonbehandlingen.
Redan 29/9 åkte jag till Eskilstuna då lille Liam (mitt kusinbarn) döptes den 30/9. På tåget och i bilen från stationen kände jag att jomen detta ska nog gå bra. Men så snart jag klivit in genom dörren och såg hörnet i hallen där Rocky brukade ligga - helt tomt, så brast det. Sedan satt jag & mamma i köket länge länge och grät, kramades, pratade och ibland skrattade lite också åt alla lustiga minnen. Mamma berättade om stunden som trots allt varit fin då det gått lugnt till och Rocky var glad och trygg. Det känns att det ändå var rätt tidpunkt. För det hann inte gå för långt med sjukdomen och det var heller inte för tidigt vilket också varit extra jobbigt. Samtidigt gör det faktum att vi vidtagit varenda möjlig åtgärd allting lite lättare att hantera. Men jag saknar honom varenda dag. Många saker händer i mitt liv och jag har roligt och är glad. Men nästan varje kväll när jag ska sova gråter jag.
Tiden går, långsamt och fort på samma gång. Såsmåningom blir det kanske lättare. Men allting finns kvar.
Hej.
Senast jag var hemma hade Goliat en ny idé. Han hade kommit på att en kunde hämta kartonger i pappersinsamlingen. Just på dessa bilder är det grädde och mjölk han ägnar sig åt vilket kan makea sense. Dock berättade mamma att det lika gärna kunde vara ett strumppaket ibland. Mannen i mitt liv alltså.
Höstlista.
Känner du dig glad och lycklig nu när hösten är här?
Hösten i sig brukar nog inte försätta mig i någon särskild sinnestämning. Men beträffande livet i allmänhet så är det en fartfylld tid med mycket som händer vilket är himla roligt. Samtidigt har den kantats av sorg och tunga förluster med en mycket stor saknad som följd.
Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?
Oj, jadu, det finns nog inget speciellt sådär. Strumpbyxor går åt som alltid. Och mina svarta kängor utan skaft känns det som att jag har jämt. Det gäller i och för sig också året runt i princip. Det var ju inte ett så roligt svar.
Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan - hur såg ditt liv ut?
Jag pluggade Statsvetenskap vid Mälardalens högskola och var som mest upptagen med det politiska. Det var konstant ös och jag var sällan hemma - mest tid spenderade jag i partilokalen.
Och så jobbade jag & Anna på vår Göteborgsflytt förstås!
Vad gör du om dagarna egentligen?
Jag hänger i Viktoriahuset med underbara människor och pratar om allt som är fel i världen och vad vi ska göra åt det!
Vad ska du ha för frisyr?
Jag är mitt inne i ett sparande efter att ha haft mer eller mindre kort hår i nästan tre (!) år nu. För tillfället befinner sig frippen i en jobbig, sjukt ojämn mellanperiod.
Vad lyssnar du på för musik?
Samma som vanligt känns det som! Har blivit lite mer radio på sistone så kommer det in lite nytt, på gott och ont. Förvisso är P3 duktiga men nog kan det komma en och annan idiothit även där.
Vad läser du?
Flamman (vilken jag konstant är minst ett nummer efter med) och bloggar (haha). Försöker läsa en bok om konsumtionshysteri också men det går trögt.
Senaste tre inkomna sms:en?
"Fint att du liker det :-*"
"Okiii. Jag glömde påsar, tar du det?"
"Bäste kund! 118100 har förbättrat svarstiderna och du får nu snabbare hjälp då du ringer 118100. Önskas ej utskick klicka: www.wap118100.com el. Ring 0856261000"
Vad var bäst med sommaren?
Att jag slapp undan värsta skitförsäljarjobbet efter en vecka och istället fick spendera en månad i paradiset.
Vad var sämst med sommaren?Att Nicolas flyttade hem till Frankrike.
Senast köpta plagg?En långärmad tröja med sammetspumor!
Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Inte mitt område alls alltså, men jag gillar nagellack i alla tänkbara färger
Hur ser du på framtiden?
Hektisk och främmande, men oerhört spännande och skitrolig
Rocky, kapitel 7.
Under vintern 2011-2012 började vi märka att Rocky ibland var stel och rentav lite småvinglig när han reste sig upp efter att ha vilat eller sovit. Det brukade dock gå över efter en stund och till en början såg vid det som normalt efter att ha legat ner under en längre tid. Dock blev det värre med tiden och i januari 2012 fick Rocky komma ut till Strömsdal där Goliat bodde för att vila upp sig lite och få sällskap när mamma jobbade. Sedan beslutade mamma & Goliats nye husse Bengt att Rocky skulle få bo kvar där.
Rockys problem blev allt värre och undersökningar av alla de slag drogs igång på Uppsala djursjukhus. Men inga fel kunde hittas. Varenda möjlig millimeter gicks igenom - det var blodprov, skiktröntken, magnetröntken och jag vet inte allt. Resultatlöst. Veterinärerna misstänkte nervinflammation vilket inte visar sig på några tester och satte in cortison. Något som dock inte tog, snarare förvärrade situationen och ett tag var Rocky riktigt dålig. Klumpen i magen fick fäste och oron låg hela tiden och gnagde i bakgrunden.
Men så blev det lite bättre och såsmåningom också varmare vilket var skönt för då kunde Rocky ligga ute i trädgården och gotta sig hela dagarna. Promenera kunde vi göra litegrann också.
Men problemen fortsatte sedan ändå att förvärras, om än i lugnare takt, och hur mycket vi än försökte hoppas och hur gärna vi än ville förneka det så anade alla vart det barkade. Veckan innan skolan började åkte jag för att avsluta sommarlovet med mys hemma. Och i slutet av den vistelsen sa mamma det - Det känns som att det är dags att låta Rocky somna in.
Till en början kunde jag inte ta in vad hon just hade sagt. Sedan när det gick upp för mig kom den - den fullständiga paniken. Jag sprang iväg utan sans och började kasta saker omkring mig, slog i ett bord och bara skrek ut min ilska och vettskrämdhet.
Kommande dagar ville jag vara nära Rocky hela tiden. Vi gick på promenad, låg i gräset och solade och bara gosade. Jag försökte att njuta av den sista tiden och var förstås tacksam för alla de stunderna. Men hela tiden rann tårarna och hela tiden värkte kroppen och även om jag sista natten låt en millimeter från Rocky med hans tass i min hand och hans snusande i mitt öra så var det inte nog. För jag visste att det var allt jag fick.
Så kom morgonen och det var dags att åka till tågstationen. Rocky låg framför verandan där han trivdes som allra bäst och ofta låg och slappade. Jag borrade in ansiktet i hans päls som blev alldeles blöt och försökte få fram de sista fina orden som han förtjänade så, men det blev mest salta droppar, snor och hulkande. Rocky själv försökte trösta och pussade bort gråten - det var sådan han var. I bilen satt mamma och väntade lika förstörd hon. Slutligen slet jag mig loss och lunkade bort.
På tåget var också Emma & Moa som skulle hälsa på oss. Jag försökte låtsas som ingenting och lyckades rätt väl. Under hela deras vistelse låtsades jag som ingenting och lyckades också njuta. Men inom mig pyrde sorgen och jag tyckte det var hundar överallt och att det pratades om hundar hela tiden.
Redan helgen (torsdagen) efter var jag tvungen att åka till Linköping. Jag funderade på om jag skulle åka direkt hem till Göteborg igen efteråt, dels för att inte missa så mycket skola, dels för att inte behöva gå igenom allt igen. Men jag bestämde mig för att följa med till Eskilstuna och bli där helgen ut. Dels för att det skulle vara så jobbigt att bryta upp med en gång efter torsdagen och dels för att jag visste att jag alltid skulle ångra mig om jag inte tog chansen att få se Rocky en gång till. Nu visste jag också redan från början vad som väntade och kunde ännu mer ta till vara på tiden. Det är bland det finaste, mest fruktansvärda, mysigaste och hemskaste dagarna i mitt liv, jag är så glad för dem.
Några av de sista bilderna:
Så kom då det slutgiltiga farvälet - den här gången på kvällen och Rocky låg inne i vardagsrummet och gosade. Den sista bilden av honom på min näthinna blir när han ligger och kikar fram på mig bakom soffbordet, tryggt vilandes i sin bädd med bästa kompisen och storebrorsan Goliat snarkandes bredvid. För på dagen två månader sedan, 27/9-2012 får Rocky somna in liggandes intill mamma - den största tryggheten och kärleken i hans liv.
Nu får du springa fritt igen lille Pock. Jag älskar dig så mycket och kommer aldrig glömma dig.
Rocky, kapitel 6.
Rocky har blivit tvungen att flytta två gånger i sitt liv. Den första var när mamma & pappa sålde huset och mamma flyttade till lägenhet i stan. Givetvis en stor omställning, men för en så snäll och duktig hund som Rocky så fungerade det ändå under omständigheterna bra. Där var det sedan bara mamma & Rocky i ett litet tag (Goliat kunde inte flytta med då varken han eller grannar klarar ett liv i stan för honom) och istället för att springa på åkrar i Västermo sprang de på fälten kring Balsta.
Rocky, kapitel 5.
Sommaren 2010 flyttade en ny familj in i grannhuset. De hade en liten Ellen med sig som både Rocky & Goliat fattade tycke för. Rocky var kanske den lite mer busige medan Goliat var den mer flirtige. Det skulle dock visa sig mycket tydligt att även Rocky hade känsla för det där med kärlek. Någon gång på våren 2011 när Ellen löper passar hon och Rocky på att smita ut i skogen för att idka älskog. Och så, den 6 & 7/7-2011 kommer fem små nya liv till världen och plötsligt har lille Rocky gått och blivit far! Han gick sannerligen i sen egen far, Rambos, fotspår på den fronten.
Rocky, kapitel 4.
Rockys "bror" Goliat mötte lille bebis-Rocky med ro men kom så småningom att bli en mycket bestämd herre. Många var de gånger då han flög på Rocky riktigt ordentligt och Rocky anslöt sig till den skara med större hundar som hade stor respekt för Goliat. Med åren kom dock deras syskonkärlek att utvecklas mer och mer åt det vänligare hållet så att säga. Och även om Goliat förblev boss så kom de att bli goda vänner som gärna stack till skogs tillsammans (Goliat var den drivande som fick annars så duktige Rocky att hitta på hyss), brottades i snön, pinkade ikapp på någon stackars blomma, myste i sängen eller vad det nu kunde vara. Även om de såklart blev osams ibland ändå så stod de alltid upp för varandra. Lite som "det är bara JAG som får slå MIN bror" ni vet.
Rocky, kapitel 3.
Rocky har alltid blivit väldigt omtyckt av alla han träffat. Och det är inte konstigt med en så fantastisk hund. Stilig som bara den med markerade vänliga ögon, som inte ljög - vänligare hund får en leta efter! Dessutom jättesocial och alltid så glad. Två av de personer som träffat Rocky och fattat tycke är Ralle & Maja i Sölvesborg som han fått följa med och besöka under två somrar, 2008 och 2010.
Rocky, kapitel 2.
På hösten börjar vi på valpkurs hos Kungsörs Brukshundsklubb. Oftast är alla fyra, Rocky, jag, mamma & pappa med men det är jag & Rocky som är det riktiga träningsteamet. Det går jättebra och lille Rocky är så duktig så! Endast en gång får jag förhinder men då hoppar mamma & pappa in så Rocky själv får 100 % närvaro. Det och annat imponeras ledarna av och på avslutningen får vi pris! Otroligt glad och stolt blev jag då.
Senare går vi även Allmänlydnad - steg 1 tillsammans och det är jätteroligt. Men de sista gångerna glider det över alltmer till mamma som därefter fortsätter att träna mycket med Rocky. Det går galant och de blir ett fantastiskt team! Givetvis delvis eftersom Rocky & jag lagt en så fin grund tillsammans, hehe. Spår och sök blir lite utav Rockys specialitet. Jag följde gärna med på träningar och en gång skulle mamma & Rocky iväg på sök- och spårträning och hade blivit ombedda att ta med något roligt att leta reda på - person eller leksak. Det visade sig då att objektet skulle ligga och "gotta till sig" i skogen i ca en timme! Så där fick jag vackert ligga. Men det var det värt - att bli upphittad av en överlycklig vovve är fantastiskt fint.
Sökträning i november 2009
Spårträning i september 2011
Klickerträning i november 2008
Inomhusträning i december 2010
Dogwalk (arrangerad promenad med olika uppgifter på vägen) i augusti 2009
Matte måste också såklart!
Rocky, kapitel 1.
En tidig vårdag 2007 föreslog mamma & pappa att vi skulle hälsa på pappas kollega i Gröndal. Det visade sig att hans hundar Rambo & Liz råkat få barn, sju små valpar. Första gången vi kom dit var de fortfarande mycket små och pep omkring i en "hage" inne i ett rum. Vi kelade med dem och jag tyckte såklart att de var jättesöta! Plötsligt ber pappa mig att välja en av dem. Jag skrattar gott åt det lilla skämtet, men pappa envisas. Några år tidigare hade vi hälsat på Göran som då hade en Rottweilerhane hos sig vilket visade sig inte vara hans egen hund. Det visste jag dock inte än utan var säker på att det var små "rottisar" jag såg = någon sådan skulle vi aldrig skaffa, det visste jag. Inte förrän jag tittar på mamma och hon glatt nickar inser jag att det är sant det de säger. Vi ska faktiskt få en av dessa småttingar! Överlycklig ber jag om att få vänta med valet till valparna växt till sig lite vilket jag givetvis får. Därefter hälsar vi på varje vecka fram till den lille ska få komma hem till oss.
11/5-2007 hämtar vi Rocky - han ligger mitt knä under hela den långa bilfärden hem till Linbanan och är jätteduktig. Endast en gång, några hundra meter hemifrån får vi stanna så han får kräkas lite. Hemma väntar Goliat som då, i jämförelse med Rocky, verkligen gör skäl för sitt namn också fysiskt och inte bara mentalt som annars.
Norpan, part two.
På lördagen var Joakim tyvärr tvungen att åka tillbaka till Eskilstuna! Efter att han hade farit kilade vi brudar ner på staden där en kalasoutfit till Anna skulle införskaffas, livets drycker handlas och så vidare. Det var ganska skönt ute och jag finner Norrköping vara en trevlig stad att strosa i.
Sedan skyndade vi oss hem och åt go-mat och drack julmust för glatta livet för att återbli människor inför en ny partaj-afton. Det hjälpte men vi fick ändå kosta på oss att somna i soffan och på golvet någon timme innan vi var riktigt fit for fajt.
Så småningom efter världens godaste groggar och återupplivande av vår härliga RK-tradition begav vi oss til Värmekyrkan som var så här tjusig.
Och resten av kvällen bestod av detta tills varenda del av min kropp värkte
En underbar helg minsann. Det är så bra för min själ att umgås med dessa. Även om mycket förändras och vi sprider ut oss så förblir vissa saker ungefär detsamma. Krampen i magen av alla skratt som är en följd av vår outtröttliga idioti går att leva länge på. Tack för nu.
Norpan, part one.
Jag är som ni märker inte alls flitig med bloggande för tillfället. Det finns massvis med saker som jag gärna skulle berätta om och visa för er. Men jag kommer mig liksom inte riktigt för! Nu ska det dock bli ändring på det (tror jag). Arkivet har förstås hunnit växa sig enormt, vi får se vad det blir av det. Vi ska iallafall börja med det senaste, nämligen min & Annas helg i Norrköping!
Där bor numera Angelica & Alexander och det var andra gången vi besökte dem. Precis som förra gången var det Pop Orange på lördagen - en himla trevlig klubb som denna gång hade Sverige-tema. Vi anlände dock redan på fredagen men kunde dricka vin och dansa även då! Såhär såg det ut:
