Efter att Rocky fått somna in så har fler undersökningar gjorts och vi vet nu vad felet var. Det var mycket riktigt en nervinflammation vilken gjorde att kommunikationen mellan hjärnan och ryggraden inte fungerade som den skulle. Diagnosen har ett speciellt namn men jag minns inte det nu. Väldigt få svenska fall är kända och samtliga av de som finns har avvisat cortisonbehandlingen.

 

Redan 29/9 åkte jag till Eskilstuna då lille Liam (mitt kusinbarn) döptes den 30/9. På tåget och i bilen från stationen kände jag att jomen detta ska nog gå bra. Men så snart jag klivit in genom dörren och såg hörnet i hallen där Rocky brukade ligga - helt tomt, så brast det. Sedan satt jag & mamma i köket länge länge och grät, kramades, pratade och ibland skrattade lite också åt alla lustiga minnen. Mamma berättade om stunden som trots allt varit fin då det gått lugnt till och Rocky var glad och trygg. Det känns att det ändå var rätt tidpunkt. För det hann inte gå för långt med sjukdomen och det var heller inte för tidigt vilket också varit extra jobbigt. Samtidigt gör det faktum att vi vidtagit varenda möjlig åtgärd allting lite lättare att hantera. Men jag saknar honom varenda dag. Många saker händer i mitt liv och jag har roligt och är glad. Men nästan varje kväll när jag ska sova gråter jag.

Tiden går, långsamt och fort på samma gång. Såsmåningom blir det kanske lättare. Men allting finns kvar.