December.
Tolfte.
J kommer fram till mig och säger med bister min (som han ofta har men denna gång betydde den verkligen något) "du vet redan vad jag har att säga". Mycket riktigt, alldeles för jävla väl visste jag det.
Kickad.
(Fast en visstidare kan faktiskt inte få sparken)
Nähä? Men jag kände mig iallafall brutalt kickad.

 

Även om jag varit inställd på detta i ett par veckor så knockades jag fullkomligt när det faktiskt var fullkomligt klart. Att faktiskt höra det sägas rakt ut (nåja) och att slutligen släppa taget om den allra sista spillran hopp som vägrat lämna mig fram till då.
Skriver med A.
"Vill du ha en kram eller chips eller nåt annat eller bara vara själv? <3"
Vad vore jag utan henne?
"Kommer nog börja böla av en kram men tar gärna en iallafall <3"
Såpass mycket känner jag mig själv att jag vet att hur stabil jag en känner mig nu så är det precis vad som kommer hända.

 

Fortsätter montera.
Händerna darrar.
Fokus fokus fokus.
Tittar ut i korridoren hela tiden.
Och där kommer hon.
Jodå, bölar dirr så att säga.
"Du luktar iallafall väldigt gott!"
Skratt mitt i gråten och konstiga ljud som bara kan uppstå när dessa kombineras.

 

M tycker jag kan gå hem.
Fixar och ordnar. Hjälper. Kramar.

 

Sex arbetsdagar senare lämnar jag nycklar och kort till J. Öser kläderna i tvättvagnen en sista gång. Glömmer att stämpla ut först (vägrar visst släppa taget) men rullar till sist ut genom grinden.

 

Januari.
Nionde.
Prick fyra veckor efter att J sagt det jag vetat att han skulle säga.
Får meddelanden under dagen. Det har tjatats om behovet av mer personal. J vill ha fem. Jag är en av dem.
Det ser bra ut.
Försöker att inte hoppas men låter givetvis inte bli helt.
Han får tre.
Jag är nummer fyra.
Tomheten.

 

Kvällen kommer. Ska duscha. Slumrar.
Vaknar plötsligt till av att telefonen ringer. En sifferkombination på skärmen men inget jag känner till. Är ingen större beundrare av att besvara sådana samtal om en säger...
Men någonting får mig att dra fingret längs den gröna luren, spetsa örat och mumla;
"hallå?"
Samma stämma som knockat mig fyra veckor tidigare får in ännu en fullträff.
Men av ett helt annat slag.
"Ja hej det är J.
- Jaha?
Han pratar hetsigt och ivrigt men med sin karaktäreristiska dova stämma som i kombination med min yrvakenhet gör att jag har svårt att ta in vad han säger.
- Jag hoppas inte du fått något nytt jobb?
- Nää
- Kan du börja imorgon?
- Va? Ja?"

 

Jag förstår absolut ingenting.
P visar sig ha fått positivt besked från utbildning samma dag som han blivit inringd.
Sådant händer bara inte.
- Förlåt för att jag ringer så sent men det är kris.
Den mest onödiga ursäkt jag någonsin fått.
Känslan där och då är att J (& P förstås) just har räddat mitt liv.

 

Efteråt stirrar jag framför mig. Så landar det sakta men säkert och kroppen börjar spritta. Jag är alldeles skakis. Säger högt för mig själv att detta händer bara inte.
Får plötsligt bråttom in i duschen. Skrattar konstant de tio minuter det tar att bli ren.

 

Kliver ut i fabriken. Suger in atmosfären. Lukten. Ljuden. Ljuset.
Möter människorna. Känner mig efterlängtad och så uppskattad.
Får låna kläder av A tills den nya beställningen hinner komma. Byter om vid samma skåp som alltid och spatserar genom korridoren.

 

Lyckas pricka in morgonmötet och tvingas passerar genom klungan av teamleaders, produktionschefer, kvalitetsansvariga och arbetsledare. Pinsamt nöjd. Vill skrika "GUESS WHO'S BACK?!" men nöjer mig med att lyckligt le mot Honom.
Efteråt beskriver Han hur lycklig jag såg ut och tillägger;
- Och så luktade du sådär gott.