Men du.
Jag tittar rakt på dig. Du är fortfarande lite dimmig för mina ögon är fortfarande lite fuktiga. För bara ett ögonblick sedan bestod jag bara av tårar och hulkande och sorg och ilska. Först i ett baksäte och sedan utanför en port. Decembervinden ilsket vinande runt våra huvuden. Men med min hand i din. Där vilar den så självklar.
Nu är det din tur att vara all over the place. Inte för att du flippar så som jag precis gjort. Men fortfarande många tankar och känslor och ord som ska ut. Och där och då när de mest osäkra tankarna och känslorna och orden far omkring. Där och då känner jag mig som mest säker.
Så går vi tillslut in. Du sjunger för mig. Sedan minns ingen någonting.
Men huvudsaken är att tillslut vaknar vi så nära intill.
Och jag tänker att det är klart det är såhär det ska vara.
Kommentarer
Trackback
