Idag var vi och veckohandlade. Mat fram till torsdag + ingredienser till helgens julstök, så det blev en del. Vi brukar alltid prata om att det vore så jobbigt om påsen pajade men det händer ju aldrig. Idag hände det. Precis efter att Anna sagt "men det här var inte kul" om släpandet. Tusen kilo mat spred sig över hela vägen och Anna skyndade iväg för att kirra nya kassar. Då passerade två främlingar och den ena erbjuder sig att omorganisera sina saker för att lösgöra en stor plastpåse till mig. Så himla snäll! En enkel handling som ändå känns väldigt speciell och värmer i decemberkylan. Sedan hittade någon en lök som hamnat väldans långt bort.

 

För övrigt kände jag mig mycket märkt av denna teknikålder när jag ståendes i kaoset inte tänkte "jag kanske ska börja plocka ihop sakerna" utan "jag borde ta en bild som jag kan lägga upp". Dock var mitt batteri för dåligt för att blixten skulle fungera så vi får klara oss utan det.

 

Slutligen har vi lärt oss att vi ska packa kassarna bättre.