When I see you.
En grej jag tänkte på när jag vandrade omkring och var nostalgisk, ambivalent, fundersam och allt vad jag nu var hurpass random vår flytt ändå var. Jag hade alltid sagt att jag minsann aaaaldrig skulle flytta från Aprilvägen. Mamma och pappa åkte runt ibland och kollade hus, men mest "för skojs skull" eller något. En dag åkte de iväg på en sån tur. Jag, Erik och Tomas var kvar hemma. 10, 19 och 17 år (helt gaalet att Tomme var 17) Men efter en stund ringde de av nån anledning och frågade om vi inte skulle med i alla fall. Jaja, whatever tänkte vi ungefär och hänkade tillslut på. Så for vi ut till Stora Sundby. Och jävlar i helvete vad långt det var! Grusvägen var ju oändlig. Helt sinnesjukt lång! Efter en backe hängde en vante på en reflexstolpe, då tyckte jag att vi borde vart framme för längesen. Grusvägen har knappt börjat då! I alla fall, till slut kom vi fram. Klev in i den röda villan med de vita knutarna vid världens ände. Kikade omkring.
Då hände det. Det var då vi möttes, och det var kärlek vid första ögonkastet. Det här rummet ska jag ha! Sa den envisa 10-åringen som aldrig skulle flytta från Ekeby. Dagen efter hade vi bestämt oss.
Undrar hur mitt liv skulle se ut idag om det inte vore för de lila tapeterna...
Då hände det. Det var då vi möttes, och det var kärlek vid första ögonkastet. Det här rummet ska jag ha! Sa den envisa 10-åringen som aldrig skulle flytta från Ekeby. Dagen efter hade vi bestämt oss.
Undrar hur mitt liv skulle se ut idag om det inte vore för de lila tapeterna...
Kommentarer
Postat av: KJELLE
då skulle våra nokia 3310s aldrig ha förenats <3
Postat av: jennie
ah, aprilvägen <3
Postat av: Lisa
var tomme 17 och erik 19??? som dig och mig juuuuu! sinnes, älskar hur du skriver, älskar dig!
Trackback
