Perishers.
Idag är det exakt ett år sedan jag slutade nian. Den dagen grät jag oerhört mycket, jag grät på kvällen, jag grät på natten, jag grät flera kvällar i rad. Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen, jag fick panik av att tänka på vad det innebar att lämna Hammargärdet och alla människor där. Numera kan jag skratta åt det, hur förstörd jag var, men samtidigt så var det ju inte konstigt. Det är verkligen speciellt att växa upp på Hammargärdet, atmosfären och människorna är något alldeles extra. Det är svårt att förstå för dem som inte gått där, de suckar, men de vet ju inte. Är glad att jag hamnade där, verkligen. Och så just idag, läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg av Rickard (www.flodinsport.blogg.se), en av dem som betydde allra mest på Hammargärdet och som framkallade mest tårar och panik de kvällarna, och det berörde mig väldigt starkt, var oerhört nära att börja gråta - igen. Han skrev om årets nior, men känslan är ju exakt den samma, det för mig tillbaka. Dessutom betyder dem, eller åtminstone vissa av dem, också otroligt mycket.
Slutet är fruktansvärt jobbigt, men historien som fört oss dit så fantastisk. Det får vi ta med oss, in i framtiden.
Slutet är fruktansvärt jobbigt, men historien som fört oss dit så fantastisk. Det får vi ta med oss, in i framtiden.
Kommentarer
Postat av: malin
1998-2008 ELITEN <3
vi va verkligen bäst, och jag saknar gemenskapen vi alla hade!
Trackback
