Rocky, kapitel 7.
Rockys problem blev allt värre och undersökningar av alla de slag drogs igång på Uppsala djursjukhus. Men inga fel kunde hittas. Varenda möjlig millimeter gicks igenom - det var blodprov, skiktröntken, magnetröntken och jag vet inte allt. Resultatlöst. Veterinärerna misstänkte nervinflammation vilket inte visar sig på några tester och satte in cortison. Något som dock inte tog, snarare förvärrade situationen och ett tag var Rocky riktigt dålig. Klumpen i magen fick fäste och oron låg hela tiden och gnagde i bakgrunden.
Men så blev det lite bättre och såsmåningom också varmare vilket var skönt för då kunde Rocky ligga ute i trädgården och gotta sig hela dagarna. Promenera kunde vi göra litegrann också.
Men problemen fortsatte sedan ändå att förvärras, om än i lugnare takt, och hur mycket vi än försökte hoppas och hur gärna vi än ville förneka det så anade alla vart det barkade. Veckan innan skolan började åkte jag för att avsluta sommarlovet med mys hemma. Och i slutet av den vistelsen sa mamma det - Det känns som att det är dags att låta Rocky somna in.
Till en början kunde jag inte ta in vad hon just hade sagt. Sedan när det gick upp för mig kom den - den fullständiga paniken. Jag sprang iväg utan sans och började kasta saker omkring mig, slog i ett bord och bara skrek ut min ilska och vettskrämdhet.
Kommande dagar ville jag vara nära Rocky hela tiden. Vi gick på promenad, låg i gräset och solade och bara gosade. Jag försökte att njuta av den sista tiden och var förstås tacksam för alla de stunderna. Men hela tiden rann tårarna och hela tiden värkte kroppen och även om jag sista natten låt en millimeter från Rocky med hans tass i min hand och hans snusande i mitt öra så var det inte nog. För jag visste att det var allt jag fick.
Så kom morgonen och det var dags att åka till tågstationen. Rocky låg framför verandan där han trivdes som allra bäst och ofta låg och slappade. Jag borrade in ansiktet i hans päls som blev alldeles blöt och försökte få fram de sista fina orden som han förtjänade så, men det blev mest salta droppar, snor och hulkande. Rocky själv försökte trösta och pussade bort gråten - det var sådan han var. I bilen satt mamma och väntade lika förstörd hon. Slutligen slet jag mig loss och lunkade bort.
På tåget var också Emma & Moa som skulle hälsa på oss. Jag försökte låtsas som ingenting och lyckades rätt väl. Under hela deras vistelse låtsades jag som ingenting och lyckades också njuta. Men inom mig pyrde sorgen och jag tyckte det var hundar överallt och att det pratades om hundar hela tiden.
Redan helgen (torsdagen) efter var jag tvungen att åka till Linköping. Jag funderade på om jag skulle åka direkt hem till Göteborg igen efteråt, dels för att inte missa så mycket skola, dels för att inte behöva gå igenom allt igen. Men jag bestämde mig för att följa med till Eskilstuna och bli där helgen ut. Dels för att det skulle vara så jobbigt att bryta upp med en gång efter torsdagen och dels för att jag visste att jag alltid skulle ångra mig om jag inte tog chansen att få se Rocky en gång till. Nu visste jag också redan från början vad som väntade och kunde ännu mer ta till vara på tiden. Det är bland det finaste, mest fruktansvärda, mysigaste och hemskaste dagarna i mitt liv, jag är så glad för dem.
Några av de sista bilderna:
Så kom då det slutgiltiga farvälet - den här gången på kvällen och Rocky låg inne i vardagsrummet och gosade. Den sista bilden av honom på min näthinna blir när han ligger och kikar fram på mig bakom soffbordet, tryggt vilandes i sin bädd med bästa kompisen och storebrorsan Goliat snarkandes bredvid. För på dagen två månader sedan, 27/9-2012 får Rocky somna in liggandes intill mamma - den största tryggheten och kärleken i hans liv.
Nu får du springa fritt igen lille Pock. Jag älskar dig så mycket och kommer aldrig glömma dig.
