Igår satt en man i sin rullstol och blickade ut över människorna som stressade förbi. En av dem var jag.
- Hej! sa han
- Hallå där! svarade jag
- Hur är läget?
- Tack bra, själv då?
- Jovars, det är fint. Men jag är så hungrig. Tänkte köpa mig en Bicmac å kompani men har inga pengar

- Låt mig titta efter, lite dåligt med kontanter men du kan ju få det jag har

- Fint

Jag har nästan aldrig kontanter. Jag avskyr att säga det. "Jag har inga kontanter". Massa stålar men de är på mitt plastkort så de får du aldrig se röken av. Samtidigt som det ju inte är mitt problem. Utan hans.

Jag vänder uppochner på plånboken och mynten flyger kors och tvärs så det ilsket skramlar i asfalten.

Ett par guldpengar finns där, någon femma, och så ett gäng enkronor. Totalt rörde det sig kanske om 40 kronor.
En halv Bicmac eller? Jag har ingen koll längre.

- Lycka till, hoppas du får i dig någon mat säger jag och går vidare

Men vid hållplatsen börjar jag fundera. Velar en stund och går sedan tillbaka.

- Hej igen!

- Hej igen!

- Jag kom på en sak. Jag kan ju gå in och köpa maten åt dig med mitt kort

- Jaha, jomen jag ska snart in och handla tänkte jag

- Okej, men jag tänkte om du inte har tillräckligt med pengar och så

- Det går nog bra

- Säkert? Okej

Jag får sedan en stor kram av mannen, som jag inte ens vet vad han heter. När jag rör mig bort säger han pusspuss! och jag gör likadant

- Jag älskar dig!

Jag vinkar och skyndar bort. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Vad är det för samhälle vi bor i?
Samtidigt ler jag och blir varm i hjärtat av tanken på kramen. Givetvis tycker jag att det var ett fint ögonblick och att mannen blev så glad var härligt. Men varför ska en sådan situation ens kunna uppstå?

Någon timme senare står jag och ska betala en tröja. Plockar upp plånboken ur väskan.

Oj vad lätt den är. Skönt!